Året har redan kommit en bit på vägen, vilket denna gång gör att det känns lite lättare än tidigare år att göra mina prediktioner (nu för tredje gången). Eller är det lättare? Jag är kanske ändå inte så säker.
Jag börjar åter med några nyckelord som jag tycker att bäst beskriver zeitgeisten – tidsandan detta år 2018:
Segern för PKN:s bidrag i den finländska uttagningen till Eurovision Song Contest har genererat en rätt så förutsägbar ”debatt” i social media, kommentarspalter och kolumner. Jag har kommit fram till att motsättningarna i grund och botten gäller vad folk upplever att ESC ”egentligen” borde eller inte borde vara.
Till dem som fortfarande önskar att den internationella sångtävlingen bara borde handla om musik och melodier kan jag bara säga: glöm det. Tävlingen har för länge sedan politiserats och blivit en arena för olika samhällspolitiska och politiska agendor. Det är bara att konstatera fakta.
Den utvecklingen tycker jag i och för sig att är alldeles legitim att sörja, jag brukar själv med nöje titta på gamla ESC-inslag från 1960- och 70-talen. De inslagen tilltalar mig för att de har lite långsammare tempo, de har en live orkester och levande dirigent, och de genomsyras av en skön frånvaro av svulstig och pompös scenshow, överdrivna dansnummer och skrikiga konferencierer.
Punk har jag aldrig lyssnat på, lika lite som Monster Rock. Men att PKN deltar, uppträder och vinner uttagningen är inget jag ondgör mig över. PKN är både en fullständigt följdriktig konsekvens av i vilken riktning ESC utvecklats, och utgör samtidigt musikaliskt något nytt jämfört med de mest stagnerade elementen av ESC. Jag gillar inte punk, men jag gillar tanken med punk.
 |
| PKN på Provinssirock 2013 |
Med stor sannolikhet kommer PKN också att vinna finalen. Det går liksom inte att konkurrera ut dem med en traditionell ”eurovisa”. På sätt och vis höjer jag på hatten just för det – det mesta som deltar i ESC är ju rena smörjan, och just den sortens svulstiga show jag inte kan tåla, där man skriker ut så patetiskt falska ”känslor” att det hisnar. (Sverige är speciellt bra på denna sorts ”ESC-formula”).
Låt mig också prognostisera, att med lika stor sannolikhet som PKN vinner ESC, deltar åtminstone två punklåtar och två grupper med utvecklingsstörda i ESC år 2016 (för att också floppa totalt – då något annat redan är på agendan det året).
En grej vill jag gärna påminna om i yran. Alla som gör stort nummer av hur ”toleranta och liberala” de nu är för att de röstade på PKN, eller i kolumner himlar över de som inte tycker PKN är en god idé, bör ta sig en funderare utgående från den diskussion jag förde i samband med Ice Bucket Challenge.
Det finns alltid en risk att ganska många medborgare nu tycker att de med några knapptryckningar ”gjort sitt” då det gäller lika rättigheter och lika möjligheter för (denna gång) utvecklingsstörda. Men i verkligheten är det arbetet förstås betydligt mer långsiktigt, och kräver även i fortsättningen mycket och tungt arbete på helt andra fronter. Fundera till exempel alltså även på vem du röstar på i riksdagsvalet. Demokratiska val är (åtminstone tillsvidare) det är enda sättet att på riktigt påverka samhället.
Då jag hävdar att röstandet i ESC (och liknande grejer) politiskt sett är så gott som meningslöst brukar jag få mothugget att det åtminstone ”skickar en signal”. Men sådana ”signaler” har jag kommit fram till att oftast bara förstärker barrikaderna på båda sidorna, och knappast alls leder till större ”tolerans”.
Debatten om vaccin blossar upp med jämna mellanrum, och som vanligt i media och i sociala medier, är det nästan enbart de skrikiga ytterkanterna som hörs och får plats. Försöker man debattera i lågmälda ordalag om för- och nackdelar med vacciner, placeras man fort i ett av två fack: antingen är man en konspiratorisk galenpanna som utsätter sina barn för livsfara, eller så är man läkemedelsföretagens lakej.
Och det är solklart att vi även skall vara skeptiska då beslutande myndigheter med medias benägna hjälp utfärdar varningar vars enda motiv tycks vara att skrämma upp befolkningen att utan protester ta olika vaccin. Speciellt skeptiska skall vi vara då t.o.m. ansedda medicinska journaler som BMJ skriver att många av de experter som ger råd åt WHO och de nationella hälsostyrelserna har finansiella kopplingar till läkemedelsindustrin. Detta gällde speciellt under den senaste, av WHO utlysta ”pandemin”: svininfluensan 2009-2010. En ”pandemi” som visade sig vara hundra gånger mindre dödlig för de som infekterades, än influensan 1918 (som på riktigt var en pandemi).
Vi skall också ställa oss skeptiska till nyutvecklade vaccin som med buller och bång lanseras, än mot än den ena, än den andra potentiella sjukdomen. I många länder kopplas de här vaccinen till genetiska test som skall visa ifall det finns en risk att man i framtiden utvecklar sjukdomen. Testen är dock opålitliga och ger många falska positiv, men även om testet är negativt väljer många p.g.a. skrämselpropagandan att ta vaccinet ”för säkerhets skull”. En guldgruva för läkemedelsindustrin – speciellt som många länder (bl.a. USA) håller läkemedelsfirmorna ansvarsfria, även om dåligt testade vaccin visar sig ha allvarliga biverkningar eller följder som ingen kunde förutse.
Vansinniga och vidriga illdåd (senast attacken mot satirskriften Charlie Hebdo) manar fram många fenomen som jag har svårt med. De är, i irritationsordning:
Det är förstås en mycket mänsklig egenskap att genast försöka hitta förklaringar och ”betydelser” till vidriga illdåd som nästan känns oförklarliga. Och kanske det även är naturligt att politiker försöker utnyttja vilken kris som helst för sina egna ändamål. Som oberoende observatör kan man bara försöka påpeka de största skenheligheterna eller de konceptuella och semantiska misstagen som människor gör, och som nuförtiden naturligtvis sprids och förstärks som en löpeld via de sociala medierna.
Jag har i en tidigare text behandlat begreppet yttrandefrihet, så jag går inte nu i detalj in på vad yttrandefrihet är. Vad det dock absolut inte är, är något man kan attackera med vapen. Så när en politiker/kommentator säger att ”detta var en attack mot yttrandefriheten” kan man genast ropa ”skitsnack”!
Yttrandefrihet är nämligen inte något som är manifesterat i en redaktion eller en person, utan en filosofisk idé och en princip, som förverkligas i större eller mindre grad i olika samhällen, och vid olika tidpunkter.
I olika samhällen finns dessutom en osynlig gräns mellan riktig yttrandefrihet och vad som vid olika tidpukter är lämpligt, eller politisk korrekt att säga. Det bevisas av att samma människor som nu skenheligt försvarar det som Charlie Hebdo representerade, tidigare fördömt liknande yttringar som Charlie Hebdos som ”hatprat”. Och de kommer att fördöma sådana även i morgon, utan att blinka.
Det är för mig obegripligt att det finns mäniskor som på riktigt börjar stöda principen om yttrandefrihet först då någon blivit mördad. Finns det faktiskt människor som behöver uppleva ett sinnessjukt terroristdåd för att ”förstå” hur viktig yttrandefriheten är? Vad är det i dagens värld som får folk så förvirrade, att de selektivt, från fall till fall, kan välja när yttrandefrihet passar dem, och när den inte passar dem?
Jag hörde idag i radion ett inslag där man relaterade en intervju med Charlie Hebdos nu mördade chefredaktör. Han hade en mycket klar syn på det hela: ”Charlie Hebdos roll är inte att försvara yttrandefriheten”.
Så rätt han hade. Att försöka se Charlie Hebdos tecknare som ”försvarare av yttrandefrihten” är förstås en lika idiotisk idé som att till exempel försöka utmåla sannfinländarna som ”försvarare av yttrandefriheten”, då de publicerade en satirisk seriepamflett inför EU-valet.
I båda fallen är det fråga om yttranden, som inte borde tillskrivas filosofiska, nästan abstrakta egenskaper som de inte har, utöver själva innehållet. Efter det kan vi sedan välja att bemöta åsikterna i yttrandena på olika sätt – beroende på om vi tycker, eller inte tycker likadant (eller anmäla dem till polisen, om vi misstänker att ett brott begåtts). Då grumlar vi inte sakdiskussionen med struntprat.
De enda som alltså på riktigt kan ”attackera yttrandefriheten” är vi själva, de politiker och makthavare vi valt att representera oss, och den byråkratiska tjänstemannaapparat som maler i vår samhälle. Inte en handfull galningar som griper till vapen.
Så låt oss alltså ärligt sörja de människoliv som så tragiskt spilldes, och känna sympati enbart med de medmänniskor som på rikigt, och oersättligt, förlorade någonting.
Det kunde ha varit skäl att även i början av mitt inlägg Den stora YLE-kritiken lite mer i detalj gå in på vad denna sorts kritik handlar om. För det första är jag mycket medveten om att det hela onekligen blir mycket subjektivt. Förhoppningsvis kommer jag ändå med påpekanden som kan ha någon slags allmän relevans – eller ens allmänt intresse. Produkten av en en tidning, ett mediehus, en redaktion är ju en kollektiv upplevelse, så troligtvis finns det fler som tycker precis som jag. Det finns dock en risk att jag i förhållande till hela läsekretsen hör till en minoritet, och inte till ett ”vanligt” medeltal eller en median (som kanske intresserar medieproducenten mest), då jag hela mitt yrkesliv jobbat i informationsbranschen (och dessutom varit en stor medieslukare och nyhetsfantast hela mitt liv). Men i bästa fall har jag ändå av den orsaken lite lättare att i ord formulera de tankar som en medieprodukt väcker.
Min bakgrund gör inte att jag anser mig ha större ”rätt” att uttala mig om till exempel Hbl eller YLE. Jag erkänner gärna att jag, trots erfarenheter av redaktionsarbete (och några ”insiders” både på Hbl och YLE) inte på riktigt vet vad som pågår på de där redaktionerna – vad som driver människorna där, hur beslutsgången ser ut, eller vilken stämningen är där. Det enda jag kan göra, är att på basen av mina upplevelser beskriva hur saker och ting verkar vara – hur de ter sig för en utomstående, med den läggning och de medieerfarenheter jag har.
Ok, då sätter vi igång:
Först kan man som förmildrande omständighet konstatera att Hufvudstadsbladet, precis som alla andra traditionella, tryckta medier för tillfället upplever en kris som aldrig förr. De frågorna har jag tidigare behandlat i Dagspressen har ett dilemma, så jag går inte in på detaljerna här. Det räcker att konstatera att krisen av naturliga skäl resulterat i att Hbl är tvungen att göra många försök och experiment, för att försöka hitta lösningar som fungerar i den sköna, nya världen. Därför skulle det vara orättvist att idag i detalj börja dissekera enskilda saker som till exempel Hbl Kväll. Just nu måste det finnas marginal för att pröva sig fram, och se vad som fastnar. Kanske med ett förbehåll: allt för mycket, och alltför snabbt experimenterande kanske inte är så lyckat – det ger lätt ett intryck av en skock huvudlösa höns som yrar omkring.
1.
Det känns kanske onödigt att säga det, men ledningen är viktig. Jag hör till den sortens traditionalister som tycker att den gamla indelningen med en ”brandvägg” mellan den journalistiska sidan och den ekonomiska sidan är den enda rätta. Chefredaktören skall representera redaktionen, och vid behov kunna sätta hårt mot hårt mot bolagets ekonomiska ledning. Ett sådant system leder till en intressant och i mitt tycke välbehövlig dynamik, och det bottnar förstås i det enkla faktum att en tidning både är kultur och business. Visst, de båda sidorna är helt avhängiga av varandra, men det betyder inte därför att de bör fösas ihop, eller att man borde göra rollerna oklara och tvinga människor att sitta på två pallar samtidigt.
Nu bör man tillägga att Hbl-ägaren KSF råddat till det hela ytterligare, genom att ha en KSF-ledning som också (tydligen) utgör Hbl:s ledning, med Hbl:s chefredaktör som vice VD för KSF. Då han inte grälar med KSF:s VD Barbor Teir om pengarna kan Hbl:s chefredaktör alltså gräla med sig själv.
Denna senaste organisationsförändring har jag faktiskt inte alls fått grepp om ännu, och den förblir för mig mycket obskyr. Har KSF:s innehållsdirektörer Martina Harms-Aalto och Susanna Ilmoni nu alltså ansvar för innehållet i alla KSF-tidningar? Varför har de andra tidningarna kvar något som kallas chefredaktör? Eller varför sitter inte också de chefredaktörerna i KSF-ledningen? Jag förstår ingenting.
Läget när det gäller den redaktionella integriteten på Hbl förvärras i mina ögon av att Hbl har en chefredaktör som inte skriver. Åtminstone jag har inte hittills hittat annat än några korta texter (jag skulle kanske kalla dem kåserier), som oftast handlar om hans tidigare arbetsplats YLE. Det är inget fel att ha kåserier i en tidning, men det hör inte till chefredaktörerns uppgifter, tycker jag.
Det här leder till två problem. Dels växer en misstanke fram att det är fråga om ett medvetet val av arbetsgivaren. Och det höjer inte min aktning alls, tyvärr. Problem nummer två är att tidningens linje, tidningens röst i stället enbart skapas av så kallade ledarskribenter. Det behöver inte vara en katastrof, men det finns en stor risk att det blir lite ensidigt och tunnt. Ledare behöver inte vara ”neutrala” eller ”opartiska” men på ledarsidan får det gärna finnas lite mera horisont, lite mera analys, lite mera självständigt tänkande – kanske främst en utblick som tyder på att man kan koppla ihop skeenden och och kontexter som går lite utanför dagens populära mem. Då till exempel den ledarskribent som av tidningen utmålas som ”försvarsexpert” skriver att Ukrainakrisen är den värsta kris som drabbat Europa sedan andra världskriget, tyder det på något mer än bara ett misstag i arbetet; väljer man att bortse från Berlinblockaden 1948, Ungern 1956, byggandet av Berlinmuren 1961, Prag 1968 eller inbördeskrigen i Jugoslavien på 1990-talet säger det mig att här finns en agenda bakom: att utmåla händelser i ett visst ljus för att driva en viss sak. Och jag gillar aldrig att bli ledd, genom att någon håller i mig i näsan och drar.
2.
Sedan kan man till exempel bara öppna dagens tidning i skrivande stund, och se att ledarkrönikan inte är en ledarkrönika, utan ett kåseri – en rolig anekdot om hur skrivaren inte kände igen republikens president som var ute och rastade sin hund. Skojigt, men passar absolut inte på ledarsidan där det borde publiceras betydligt tyngre inlägg.
Ledar- och opinionssidan råkar vara det jag tycker är intressantast att läsa i Hbl, så för mig är det här oerhört viktigt – egentligen avgörande för om jag fortsätter prenumerera. Jag inser naturligtvis att det säkert inte är så för alla andra läsare, och att ledar- och opinionssidan kanske inte just nu är överst på Hbl:s egen prioriteringslista. Men håll det i tankarna.
3.
Ett annat problem: De flesta som skriver kolumner i Hbl gör det tydligen på grund av att någon på redaktionen ansett att de ”är i tiden”, har ett prestigefullt jobb eller på något annat sätt är intressanta och populära personer. De är alltså inte kolumnister för att de kan skriva kolumner, vilket jag tycker borde vara det enda riktiga kriteriet. Att skriva kolumner är nämligen en konst som faktiskt ganska få behärskar, och som knappast är en egenskap man magiskt erhåller bara på grund av sitt jobb. Förr brukade jag säga att den enda som på riktigt skrev kolumner i Hbl var Bo Lönnqvist – idag kanske det är Thomas Rosenberg, och Mikael Sjövall (med några förbehåll). Även Monica Ålgars har mycket positivt vuxit i rollen de senaste åren. Men de facto är sedan det mesta som i Hbl hamnar under etiketten kolumn enbart kåserier: små trevliga tyckanden om vardagliga, eller högst personliga, och därmed för en bredare allmänhet helt ointressanta ting (för att publiceras på kolumnplats alltså).
Att skriva en vass och intressant kolumn är inte heller samma sak som att skriva insändare – här tycks även många läsare missförstå hela grejen, vilket man ibland kan utröna av de ”svaromål” som lyckade och tankeväckande kolumner leder till. Mitt råd till Hbl: skaffa riktiga kolumnister, människor som är intressanta för att de har annorlunda, tankeväckande utblickar och idéer – inte bara ett intressant, ”viktigt”, eller prestigefullt jobb.
4.
På tal om opinioner. Något jag inte gillar är när journalisternas opinioner (egentligen: attityder) skiner igenom i sådant som borde vara högst vanlig rapportering. Det är pop idag, och det finns många som gillar att journalisterna blir egna små stjärnor – men inte jag. Även här: sådana artiklar är inte fel eller förbjudna i sig, men dylika attitydartiklar bör ha rätt etikett. De skall inte vara förklädda till normal rapportering, där jag enbart väntar mig få fakta (så gott det går) i något ärende – så att jag själv kan bestämma vilken attityd jag vill ta. En liten förbättring har skett alldeles nyligen: Anna-Lena Lauréns artiklar från Ryssland är faktiskt nuförtiden försedda med epitetet ”Opinion” – alldeles riktigt och ärligt. De är inte mindre läsvärda för det.
5.
Det har blivit lite bättre, men fortfarande händer det att rubrikerna ”lovar mera” än vad sedan artikeln levererar. I tiderna tycks det ha hängt på en och samma person, så klara spår kunde man se: rena kvällsjournalistiska, braskande rubriker ovanför intetsägande eller alldagliga artiklar. Ibland till och med så att rubriken blev helt felaktig, och man till och med exakt kunde se var i artikeln rubrikmakaren hade läst eller förstått fel, för att sedan skriva en rubrik som inte hade något att göra med innehållet. Det ger ett slarvigt intryck, och det blir även ett stort och skrikande stilbrott i en tidning/media som Hbl, som inte är en kvällsjournalistisk produkt (och förhoppningsvis inte heller har aspirationer på att bli det).
Någon annan rubrikmakare på Hbl tycks idag ha behov att ”vitsa till det” med en ”fyndig” ordlek i rubriken. Även det är en konstart som behärskas av mycket få, så mitt råd skulle vara att försöka motstå frestelsen. Det blir oftast inte speciellt lyckat – speciellt då man märker att skrivarens allmänbildning inte riktigt räckt till, utan en metafor eller metonym inte sitter bra: det som borde få en att dra på munnen, får en bara att grimasera illa av pinsam medkänsla.
6.
Då Hbl fyllde 150 utkom en alldeles trevlig bilaga, en extratidning, där även alla (tror jag) medarbetare presenterades med bild och allt. Idén var säkert god, men åtminstone jag blev förvånad av hur många människor som faktiskt jobbar där. Min känsla är förstås samma som när det gäller Svenska YLE: åtminstone ställvis får man intrycket av att det på ganska många håll är en mycket lugn och stressfri arbetsplats – trots alla deadlines. YLE kallade jag lite skämtsamt (och utan att få ett enda mothugg) för ett ”vilohem” jämfört med många andra normala arbetsplatser, och samma kan man väl nog säga om Hbl också. Jag har inte fört någon statistik, men upplevelsen är nog att det finns ganska många journalister på Hbl som levererar i snitt kanske en artikel i veckan, eller som med större eller mindre regelbundenhet rullas ut enbart för vissa sorts artiklar, till exempel de som handlar om de finlandssvenska fonderna. Jag säger alltså inte att det är så här för alla på Hbl, eller att det för vissa alltid är så här (och jag är säker på att alla anställda på Hbl gör det de anställts för och får den lön de avtalat om). Jag säger bara att detta är den bild som emellanåt uppstår för oss läsare som ägnar lite mer tid åt tidningen än några snabba ögonkast.
Kanske det får räcka för den här gången. Hbl är med de andra finlandssvenska dagstidningarna, precis som YLE, livsviktig för den finlandssvenska kulturen och för hela den konstruktion vi kallar Svenskfinland. Precis som när det gäller YLE skulle jag önska att vår tidning (för det känns faktiskt som om det är vår tidning) inte skulle stirra alltför mycket på enkät- och utfrågningsresultat när det gäller framtiden. Jag har på känn att olika enkäter bland läsekretsen och allmänheten alltid blir så förenklade, och så beroende av hur frågorna ställs, att deras värde som styrinstrument närmar sig noll. De kan på sin höjd ge svaga signaler om vart trender är på väg – men som vi vet kan trender i dagens värld fort brytas och formas om.
Visst, jag börjar bli äldre och har alltid varit van vid papperstidningen, så jag ser den gärna fortsätta ännu en tid. Samtidigt är jag något av en teknikfantast, med 4-5 datorer och åtminstone 3 fungerande surfplattor och smarttelefoner hemma. Intressant nog väljer mina äldsta barn (17 och 20) papperstidningen vid morgonkaffet då de är på besök, trots att de annars surfar mycket på sina telefoner och sina egna små datorer, och är bevandrade i ny teknik. Men jag känner också många ungdomar som knappast vet ett skvatt mer om datorer, surfplattor, eller hur man installerar program än sina föräldrar. Min poäng här är att det kanske är lite för lätt att i arbetet utgå ifrån äldre=papperstidning, yngre=surfplatta. Vi är alla olika, och vi förändras även med tiden.
Jag vet att det tar tid och energi att vända en stor skuta. Och jag, precis som många andra trogna prenumeranter, har nog tålamod. Försök balansera mellan alla krav från olika håll, både läsekretsens och ägarnas. Mina sympatier är med er – trots kritiken.
Höll på att svarva ihop ett inlägg som enbart handlade om några saker som irriterar mig oerhört i Svenska YLE:s radiosändningar (t.ex. flåsig mikrofonteknik och ökande flödesradio-struntprat), men konstaterade sedan att en kommentar av vårt allas gemensamma public servive-bolag kräver mer nyans än det.
Och låt mig också i början slå fast att jag är en stor vän av public service. Jag anser att public service absolut behövs som motvikt till det kommersiella utbudet, där andelen fördummande strunt bara tycks öka för varje år som går. För den finlandssvenska kulturen och för hela den konstruktion vi kallar Svenskfinland är Svenska YLE förstås helt oersättlig, eftersom den är regionalt heltäckande.
Till min inställning hör också att jag tycker att ett public service-bolag inte nödvändigtvis behöver syssla så mycket med simpel underhållning. Den kan gott lämnas till de kommersiella aktörerna. Jag kan inte riktigt sätta tummen på det, men på något sätt känns underhållning gjord i samma tappning som hos de kommersiella kanalerna alltid lite obekväm i Ylleradion. Undantaget är kanske Eurovisan, men där är det ju EBU som håller i trådarna.
Jag förstår att YLE tycker det är trevligt att emellanåt kunna visa upp stora tittarsiffror, men i min bok borde public service aldrig handla om program enligt den minsta gemensamma nämnaren, utan ribban borde alltid sättas högre än hos konkurrenterna på kommersiella sidan. Jag tycker inte YLE i något läge borde vara tvunget att peka på höga tittarsiffror för att ”legitimera” det skatteuttag som i dagsläget bekostar YLE. Dessutom har ju till exempel YLE:s finska tv-kanaler massvis med tittare, och är år efter år bland de populäraste i Finland.
Ok, nog med lovord, här kommer kritiken mot Svenska YLE. Notera att en hel del kan vara oberättigat, men det jag beskriver är som det upplevs:
1.
Organisationen upplever jag fortfarande som ganska komplicerad, svåröverskådad och frånvänd. Jag erkänner nog att det på senaste tiden blivit lite bättre om man söker kontakt – åtminstone redaktionscheferna hittar man relativt lätt på webben (visserligen under länken ”respons”) men speciellt de ansvariga cheferna lite längre upp i hierarkin verkar vilja gömma sig så bra som möjligt.
För utomstående produktionsbolag har det också blivit lite bättre, kontaktpersonerna är åtminstone samlade under länken ”produktionsbolag” – låt vara att det sedan vimlar av 20 chefer, producenter och mediaproducenter, vilket säkert gör det svårt att veta vem man egentligen borde tala med, om man vill sälja något till Svenska YLE. Vad är förresten skillnaden mellan en ”mediechef” och en ”programchef”? Eller mellan en ”producent”, ”teknisk producent” eller ”medieproducent”? Då ansvarsområden eller expertis inte skrivits ut är listan rätt så oanvändbar – ett produktionsbolag är knappast intresserat av personalens titlar eller ens den interna hackordningen, utan vad personen i fråga sysslar med på YLE.
2.
Den tittande och lyssnande publiken upplever att Svenska YLE:s ledning gör beslut utan hänsyn till publikens önskemål. Det här stämmer förstås inte hela tiden, men debatten når ett högljutt crescendo med jämna mellanrum, då någon av cheferna fattat ett impopulärt, eller (som publiken upplever) orättvist beslut. Senast gällde det den populära programledaren för Buu-klubben, vars kontrakt tog slut, men vars kontrakt med självklarhet borde ha förlängts.
Det är denna sort brist på finess som oftast utgör min beskaste kritik mot Svenska YLE. Det senaste beslutet var säkert administrativt alldeles ”riktigt” – vilket också framgår av genrechefens platta svar på responsen. Jag blir bara så besviken på att det tydligen inte finns ett system på Svenska YLE där någon under diskussionens gång tillåts höja handen för att säga ”vänta lite – hur månne publiken kommer att reagera på det här?” Det säger mig att det finns en ganska stor löskoppling mellan publiken (betalarna/ägarna/uppdragsgivarna) och Svenska YLE:s ledning.
Här uppstår på sätt och vis en lustig dissonans. Å ena sidan gör YLE-ledningen en hel del publikundersökningar, som man gärna hänvisar till då folk påpekar det som upplevs som kvalitetsförsämringar (som ökad flödesradio). Å andra sidan fattar man sedan beslut som går stick i stäv med publikåsikterna. Här märker jag nog att jag i viss mån motsäger mig själv – i början skrev jag ju att YLE i min bok inte behöver fjäska för publik och stora tittarsiffror. Men fallet ovan (och andra liknande) är bara så oelegant och klumpigt skötta. Och aldrig att reaktionerna skulle leda till minsta reträtt, eller att man skulle få höra ett erkännande att allting i beslutet kanske inte var så lyckat. Den sortens lite arroganta inställning kan man förstås säga att gäller alla mediaorganisationer, så det är kanske orättvist att bara peka ut Svenska YLE.
3.
Fortfarande, trots budgetnedskärningar upplever jag och många andra (även YLE-insiders jag känner) att YLE, och även Svenska YLE, är en ganska ineffektiv och lågt producerande organisation. När jag senast frågade, arbetade omkring 350 människor på Svenska YLE. Det är ganska många det, för 1 tv-kanal och 2 radiokanaler. För en utomstående i det ”vanliga” arbetslivet uppstår nog en bild av en på många ställen ganska lugn och skön arbetsplats – nästan ett vilohem – om till exempel det enda en radioredaktör behöver göra är att få ihop till ett entimmesprogram i veckan. Visst, jag vet: förberedelser, administration, djupdykningar i arkivet, allt det där. Men ändå.
Nu kan det förstås hända jag har helt fel, och då skall jag rätta mig. Men det var också faktiskt ganska svårt att via webben ta reda på vem som gör vad, till exempel på Radio Vega. Då jag surfade över blev det mest rundgång mellan sidorna ”Information om Vega”, där man visserligen kunde nå programchefen, och ”Kontakta oss”, som de facto bara var ett responsformulär utan några som helst kontaktuppgifter. Aha, under ”Program” kunde man sedan klicka igenom de separata programmen, ett i taget, för att kolla vem som var redaktör för ifrågavarande program. Vilket för mig till min sista kritikpunkt.
4.
Svenska YLE:s webbsida är forfarande, efter alla dessa år, ett enda rådd. Ta en titt på Radio Vegas navigering nedan:
Vad skall man börja klicka på, och hur förhåller sig de tre menyraderna till varandra? Finns det en inbördes menyhierarki? Börjar man klicka sig fram tappar man snart all spatial uppfattning om ”var” på sajten man befinner sig. Och vissa länkar leder helt oförutsägbart bort från Vega-sidorna till Arenan, tydligen för att just det programmet inte har en egen programsida på Svenska YLE:s sidor.
Går du till nyhtspotalen svenska.yle.fi blir det värre. Alla regioner syns färdigt, trots att det finn en menyrad på högre nivå som skall leda till ”Regionerna”. Trots att de låter likvärdiga är ”Kultur och nöje” på en högre menynivå än ”Samhälle” och ”Mat & fritid”, som av någon orsak likvärdigt delar menyrad med de regionala länkarna, som ju med all tydlighet borde vara överordnade.
Men klicka inte en regional länk, till exempel ”Västnyland”! Då har du plötsligt framför dig (trots att du redan är på ”Västnyland”-sidan) två länkar till ”Västnyland”, men på två olika menyrader. Hur skall man våga klicka på någonting alls nu? Vart hamnar jag riktigt?
Längst upp har man helt vettigt försökt skapa ordning med en ”toppnivå”, med länkar till alla svenska kanaler samt Arenan. Men av någon orsak har sedan Buu-klubben (ett enskilt program) promoverats till samma nivå. Vänta! Det var inte en programsida, utan en direktlänk till julkalendern! Man får intrycket av att någon försökt skapa en slags ordning i det stora antalet sidor som produceras, eller försökt skapa ingångar för olika sorters användare, men i något skede bara kastat upp händerna och gett upp.
Den tag-baserade nyhetspubliceringen på nyhetssidan är väl i princip vettig, men den leder bland annat till att samma artikel kan förekomma flera gånger på samma sida med lite olika utseende, i fall artikeln i systemet taggats med flera sökord, och det samtidigt finns flera olika ”samlare” på sidan. Ser oplanerat och amatörmässigt ut.
Och så avslutas varje sida med ”A–Ö: Mer från svenska Yle”. En om möjligt ännu råddigare länksamling med ett sammelsurium av lösa länkar till programsidor, till temabaserade artikelsamlingssidor, till kanalernas huvudsidor, till regionala helheter, till allmän info om YLE, och så vidare. En stor del är dessutom dupliceringar från huvudnavigeringens olika nivåer, men här finns även länkar till sidor som är helt onåbara från andra navigeringar (så långt jag kunnat utröna).
Allt det här har jag gett feedback på åtminstone fem gånger, efter att en pop-up bett mig, första gången strax efter att de nya sidorna blev färdiga. Nu börjar det kännas som om ingen läser den feedbacken.
Är allt då åt skogen på Svenska YLE? Nej, och jag har även stor förståelse och sympati för personalen på YLE, där de flesta säkert gör sitt bästa varje dag.
Jag tror att det stora dilemmat för ett rundradiobolag (och dess personal) är att själva ägandet är så anonymt: det finns inte en tydlig (och mediakunnig) ägare, som vid behov kan slå näven i bordet och säga: ”nu gör vi så här”. Det finns bara de förutsägbara och ganska platta visionerna som slagits fast av riksdagen, förvaltningsrådet och styrelsen.
YLE:s förvaltningsråd är enbart en politisk belöningsklubb som man inte kan vänta sig något ifrån, och styrelsen inte hemskt mycket bättre. Det betyder att själva organisationen i det dagliga arbetet ganska långt får administrera och även utveckla sig själv – ett läge som åtminstone i de flesta andra fall gynnar ineffektiv tillväxt och byråkrati, i stället för trimmad effektivitet och produktivitet. Så ur den synvinkeln är det egentligen alldeles fel att skälla på YLE-människorna om något upplevs gå fel – det är förstås ägaren som bär helhetsansvaret.
Så kanske jag gnäller i onödan. Som sagt, Public Service är jätteviktigt, och för det mesta tycker jag Svenska YLE gör ett riktigt skapligt (och framför allt viktigt) jobb. Men det är också just därför jag anser mig ha rätt att påpeka vad jag upplever som brister. Jag ser på mig själv, med mitt individuellt blygsamma skattebidrag, som en engagerad ägare (som vid tillfälle ibland slår näven i bordet).
Nästa vecka: Den stora Hbl-kritiken.
Så har då President Obama lanserat sitt Net Neutrality-initiativ, till idel lovord och hurra-rop.
FFC har förstås länge suktat efter nya domäner, då gammaldags broadcast börjar krympa, och FCC aldrig fått lägga vantarna på amerikansk kabel-tv (vilket är orsaken till varför nästan alla intressanta amerikanska tv-serier produceras för kabel-tv som HBO eller AMC – i fall du inte visste).
Internetleverantörerna borde enligt Obama-administrationen nu alltså regleras och övervakas på samma sätt som amerikansk marksänd radio och tv. Några komiska, välkända exempel på denna reglering är att det till exempel är förbjudet att [piiiiip] (svära) i sändning, och att det delas ut häftiga böter om ett naket kvinnobröst råkar skymta förbi under ”family viewing time”.
Nätbloggare och podcast-producenter är nu berättigat oroade för att ett FCC-övervakat internet innebär till exempel licenser, eller att en omodern och löjlig byråkrati börjar tala om vad som får sägas och göras på nätet. (Regelverket som reglerar etermedia går på 600 sidor).
Men det handlar om så mycket mer än detta. Till skillnad från en tv- eller radiosändare når internet hela världen. Så det viktigaste ordvalet i förslaget är
If a consumer requests access to a website or service, and the content is legal, your ISP should not be permitted to block it.
Jag har aldrig hört att någon nätleverantör skulle ha blockerat åtkomst till någon webbsida alls, så för det första kan man fråga sig om det ens är nödvändigt att börja lagstifta om detta. (Dessutom tycker jag det är synd att vi alla nuförtiden alltid reduceras till ”konsumenter”). Men de viktigaste orden är ”and the content is legal”. I framtiden skall FCC i samråd med andra myndigheter alltså avgöra vad som är ”lagligt” på webben – och i förlängningen börja bötfälla eller stänga ”olagliga” sidor. Det är förstås meningen att vi skall förstå denna passus som gällande hemskheter som barnporr och annat lika frånstötande – men för sådant finns det ju redan lagar.
Så man behöver inte mycket fantasi för att förstå att passusen egentligen handlar om att administrationen enkelt vill kunna stänga åtkomsten till (ur deras synvinkel) ”olagliga” sajter som Wikileaks, eller till exempel sajter som förmedlar Snowden-avslöjandena – där materialet ur strikt juridisk synvinkeln är olagligt på grund av hur det samlades in.
2.
Sedan är det skäl att konstatera att hela debatten om nätneutralitet karakteriserats av massvis med missuppfattningar. Speciellt högljudda har varit den grupp konsumenter (nu använder jag ordet gärna) som upplevt att deras Netflix inte fungerar så bra. Misstankarna har genast lagts på nätleverantörerna, och speciellt de leverantörer som har egna betalvideotjänster. Men i de flesta fall handlar det om helt andra saker. Nedan försöker jag klargöra lite:
I Obamaförslaget ingår även en närliggande idé om att förbjuda ”paid prioritization”:
No service should be stuck in a “slow lane” because it does not pay a fee.
Analogin med ”trafikfiler” är löjlig och missvisande för hur internet och nättrafiken fungerar, men saken gäller förstås Netflix, som misstänker att deras trafik sinkas, och inte vill delta i infrastrukturkostnaderna som företaget orsakar. Det hela blir ändå ganska svårtolkat – för tillfället betalar vi ju extra för en snabb nätkoppling, och leverantörerna påverkar hela tiden användarnas trafikhastighet beroende på hur mycket man betalar.
Det är alltså inget nytt att bandbredden hela tiden formas med olika sorts prioriteringar. Alla borde ju också kunna glädjas åt att en nätleverantör kontinuerligt formar bandbredden, så att till exempel vanlig webbsurfing och epost går att göra, trots att resten av huset tittar på Netflix. Eller att en gallstensoperation som utförs på avstånd via videolink kan få lite extra prioritering. Men nehej – det skall alltså nu bli förbjudet.
Vad USA hittar på gällande nätet brukar de flesta andra följa efter – antingen av ren rutin, eller så av slentrian för att man inte orkar fundera igenom saker ordentligt. En reglering av internet har även föreslagits av självaste FN. Min starka åsikt är dock att ett internet reglerat av USA:s myndigheter eller av FN inte är en önskvärd utveckling.
Rapporteringen kring olika nätbaserade intrång och attacker har blivit sämre. Allt oftare hänvisas bara till ”cyberattacker”, utan att vi får reda på några som helst detaljer om vad det egentligen är fråga om. Det här är inte bra, eftersom dataintrång, spioneri, nätsabotage och nätattacker har många olika aspekter (både tekniska, ekonomiska och samhälleliga) som helt suddas ut under det ”behändiga” samlingsordet cyberattack.
Slarvet beror på två relaterade orsaker:
Det finns emellertid ingen orsak att vara diffus och oklar när man behandlar de här frågorna. Nedan går jag igenom några fundamentala fakta som kan löna sig att hålla i minnet, och referera till nästa gång man hör om en ”cyberattack”.
I dag är det inte längre sakligt att i ur och skur hänvisa till hackers så fort ett intrång eller ett sabotage skett. Främst kanske för att en hacker också kan betyda en skicklig programmerare ”på den goda sidan”, men också för att ordet fortfarande manar fram en lite felaktig bild av ensamvargar i sina källare. De här intrången är i dag allt mindre amatörmässiga, och görs ofta av semiprofessionella eller professionella ligor. Intrången kan vara mycket allvarliga (speciellt ekonomiskt) och är kriminella i alla länder, så det är bättre att hänvisa till kriminella, brottslingar etc, än till hackers.
De riktigt sofistikerade intrången görs av stater med stora resurser bakom sig. Snowden-avslöjandena visade det som många redan misstänkte: amerikanska NSA har till sitt förfogande dels en hel arsenal av hittills oupptäckta svagheter och hål i kommersiella operativsystem, och dessutom hela avdelningar som sysslar med att kompromettera systemhårdvara: processorerna och minnen i routers, och i olika datatillbehörs kontroll-chips. Utan att det direkt går att peka ut NSA, är till exempel Stuxnet-viruset som slog ut det iranska kärnprogrammet ett bra exempel på denna sorts avancerade verksamhet, där viruset planterades via USB-stickor i maskiner som inte var kopplade till nätet. Samma gäller det senaste spioneriprogrammet som uppdagades, Regin. Och det finns ingen orsak att tro att inte andra större länder (åtminstone Ryssland, Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Indien, Kina) har, om inte direkt motsvarande resurser, så åtminstone betydliga resurser till sitt förfogande för likadan aktivitet. Mycket av denna sorts aktivitet, och själva verktygen, är fortfarande höljda i dunkel.
De här staterna har också möjlighet att utföra offensiva handlingar (egentligen krigshandlingar) på nätet, för att försöka slå ut bland annat samhälleliga, militära, och finansiella system på motståndarsidan.
Hör man någon tala om en nätbaserad cyberattack mot samhällelig infrastruktur som el- eller vattenförsörjning (eller ens riskerna för en sådan attack), är det första en reporter borde fråga: varför i all sin dar är ett sådant kritiskt kontrollsystem överhuvud kopplat till internet? Stuxnet visade visserligen att en målmedveten aktör kan överbygga även detta, men i alltför många fall har man redan fått höra om nätuppkopplade datorer utrustade med gamla oskyddade operativsystem (som Windows XP), som kontrollerar kärnkraftverk eller livsviktig utrustning på sjukhus. Det finns ingen orsak att godkänna detta, eller att låta de dåliga bortförklaringarna och ursäkterna gå förbi oemotsagda.
Om det sker ett intrång i ett företags eller en myndighets databaser och informationen läggs ut på nätet räcker det verkligen inte längre med att rapportera att ”hackers gjort en cyberattack”. Systemen har namn och tillverkare, de som byggt och använt systemen har ansvar och namn! Fråga efter dem! Var det en Oracle-databas? Var det MySQL? Var kunddatan krypterad på ett adekvat sätt – och om inte, varför? Vem installerade systemet? Hur var nätsäkerheten ordnad? Vem hade ansvar för nätsäkerheten?
(I det ovannämnda ligger även ett fråga jag tagit upp tidigare i andra sammanhang: ett trubbigt verktyg som en militärallians har nästan inget alls att tillföra på det här området. It-problem är it-problem, och skall skötas som sådana.)
Främst är det i alla lägen skäl att vara noga med terminologin.
Till exempel ett dataintrång görs för att komma åt information, helst genom att lämna så lite spår som möjligt (eller inga alls) bakom sig. Ett dataintrång kan pågå flera år, och riktas mot personer eller myndigheter (ofta i annat land) för att få information som ger ett gynnsamt förhandlingsläge, eller för utpressning.
En nätbaserad attack är något helt annat. Då försöker man öppet slå ut datasystem till exempel med en så kallad Denial of Service-attack. Program för detta kan enkelt laddas ner (även av amatörmässiga script-kiddies), och de samlar privatanvändares virusinfekterade datorer till ett så kallat bot-net, där alla på en gång sedan bombarderar en webbsida med åtkomstförfrågningar, vilket många vanliga webbservrar inte klarar av, och därmed går i baklås. En attack mot en webbsida borde dock aldrig påverka ett företags eller en organisations egna interna nätverk – händer det är inte it-avdelningen sin uppgift mogen.
Spyware är inte en egentlig attack, men förstör, försinkar och försämrar vanliga användares nätupplevelse. Oftast sker installationen via en nedladdning av nyttigt material: i samma veva klickar man lätt på OK även för installation av olika ”förbättringsprogram” som installerar sig i webbläsarna eller annanstans och som utlovar en bättre webbupplevelse, virusskydd eller allmän prestandaförhöjning på datorn. I själva verket tar de här insticksprogrammen över webbläsaren, och leder alla sökresultat till vissa utvalda sajter, spionerar på och bokför användarens webbnavigering och i allmänhet förändrar datorns beteende.
Nagware är en variant där man först tror sig få en nyttig produkt gratis, men som efter en viss tid börjar gnälla efter pengar, med en länk till en sida där man lätt kan fylla i sitt kreditkortsnummer – oftast med olika förtäckta hot om vad som kan ske ifall man inte betalar. Bra att minnas: inte ens på Windows behöver man idag köpa ett antivirusprogram, det kommer inbyggt (Windows Defender i Win 8, och Security Essentials i Win 7). Det finns också gratisprogram.
Virusattacker försöker automatiskt sprida skadlig programvara via säkerhetshål i operativsystem eller programvara. Målet kan vara skapande av bot-nets eller installerande av utpressnings-programvara (som t.ex krypterar alla filer och ger en nyckel endast mot en saftig betalning).
Trojanska hästar är skadlig programvara maskerad till ”nyttig” programvara (för att t.ex. ladda ner filmer gratis på nätet), oftast med samma mål som virusattackerna.
Med Phishing försöker man lura e-postanvändare och webbsurfare att klicka på lockande länkar eller bilagor, eller att logga in på nätbank för att ”verifiera” sitt konto. Samtidigt som skurkarna kommer åt ditt bankkonto kan ett virus eller annan malware installeras.
Social engineering är attacker där man gör det ”gammaldags”, och exempelvis helt enkelt ringer upp någon på ett kontor och påstår sig vara från ”it-avdelningen”, för att därefter fråga efter information som till exempel lösenord. Eller samtalar med folk på barer och restauranger och försöker utröna något om ett företags säkerhetssystem. Sällan uppmärksammat, men mycket använt och mycket effektivt.
För den intresserade men framför allt för den som är satt att bevaka de här frågorna är det skäl att regelbundet följa med någon podcast (t.ex. Security Now) eller webbsida (t.ex. Krebs on Security eller Schneier on Security) i ämnet. För en icke-initierad låter det mesta till en början svårförståeligt (och går dessutom på engelska), men det klarnar med tiden, så var inte rädd.
 |
| Humor: A glitch in The Matrix, som tydligen tagit över spårvagnarnas infosystem I Helsingfors. |
Något som grämer mig mycket är att jag inte kan läsa eller förstå ryska. Det skulle nämligen vara oerhört intressant att kunna följa med rysk politik ”direkt”, utan att behöva ty sig till medias översättningar och tolkningar. Trots det anser jag mig, efter att ha följt utvecklingen i värt östra grannland sedan 1980-talet, vara rätt bra på Kremlologi (uttydande och tolkandet av meddelanden från Kreml samt de riktiga avsikter som ligger bakom). Rysslandskommentering kräver nämligen även en ganska bred allmänbildning samt en historisk och geopolitisk kunskap, och jag misstänker därför att jag emellanåt även skulle ha betydligt större förutsättningar att skapa intressanta rapporter, än många av de journalister som idag är anställda för att berätta om Ryssland. Dessutom är det alldeles tydligt att många som gör det, egentligen inte bryr sig om att göra egna analyser, utan rakt av regurgiterar västmakternas uppenbara propaganda, eller väljer att återanvända populära mem och myter om Ryssland och dess ledare. (Har du övertygat dig om att västmakterna inte sysslar med propaganda så kan du sluta läsa här – jag kan knappast omvända dig.)
Fortsätt läsa Ryssland – realpolitik i november 2014Det finns en ny idé bland politikerna där ute: nu skall alla barn redan i lågstadiet lära sig programmering. Tanken är väl att detta skall skapa en ny generation som enkelt fixar internationella succéspel som Rovios Angry Birds, och att detta skall lyfta Finland ur den ekonomiska kräftgången och skapa nya ”framgångssagor” – likt Nokia i tiden.
Jag har kommit fram till att man inte i detta fall kan avse riktig programmering. Programmering är nämligen svårt, även för vuxna, och kräver alldeles speciella personliga egenskaper, som de flesta av oss inte har. Så förutom den grundläggande frågan vem som egentligen skall börja lära ut programmering till barnen (det finns inte så många som kan den konsten), kan man alltså komma med följande tunga invändningar mot hela denna – åtminstone på ytan – mycket dumma idé:
Fortsätt läsa Programmering för skolbarn – en dålig idé