Keps med texten Make Hillary run again!

Räkna inte ut Hillary Clinton

Eftersom presidentkarusellen åter fått fart i USA börjar det vara dags att kommentera läget och utsikterna för de potentiella kandidaterna. Men att försöka följa med amerikansk politik har inte blivit lättare de senaste åren: samma polarisering som gällt på de sociala medierna sedan valet av Trump har nu spridits till massmedia.

Efter en bred genomläsning av olika amerikanska medier måste jag dra slutsatsen att samhällssplittringen och polariseringen nu även gäller största delen av amerikansk mainstream media. Även gamla, vanligen pålitliga medier har kastat ut alla föreställningar om opartisk journalism: det gäller nu att välja sida, och aktivt belysa den egna sidan i positivt ljus, och utmåla motståndarsidan i sämsta tänkbara ljus. Till exempel i den senaste upphaussade krisen kring Ukraina, väljer medier på olika sidor att helt ignorera vissa händelser och fakta som kan tolkas så att de talar för motståndarsidans sak. Man håller helt enkelt tyst och rapporterar inte – eller så nämner man bara motståndarsidans kommentarer som ”attacker”.

Det är en mycket märklig utveckling, och jag tippar att det beror på en sorts korspollinering mellan traditionella medier och de sociala medierna. På Facebook eller Twitter har ju inte på länge funnits några gråzoner eller ambivalens. Alla åsikter tolkas reflexivt som hörande till ytterkanterna: antingen gillar man, eller så hatar man. Kombinerat med den narcissism och personfixering som de sociala medierna i grund och botten handlar om, betyder det att det inte längre går att ifrågasätta en politikers (eller någon annan synlig profils) handlande i någon viss sak utan att man omedelbart beskylls för att hata personen i fråga. Och omvänt: påpekar man under ett drev att alla inblandade är precis lika politiskt korrumperade, anses det automatiskt att man tar ställning för precis allt vad den ”onda” sidan står för. Alla reaktioner blir emotionella, inte rationella, och röstläget går nästan omedelbart upp i falsett.

I de traditionella medierna kan skönjas samma sorts emotionella grundton. Även många journalister som tidigare strävat till opartisk och balanserad bevakning och rapportering blir nu i stället aktiva deltagare och opinionsbildare. Opartiskhet anses i tidsandan helt enkelt som något gammalmodigt och förlegat. Är du inte med oss, är du emot oss.

Traumat efter Trump

USA:s politiska och samhälleliga liv visar förstås upp sina egna särdrag. Traumat efter valet av Trump har resulterat i att varken medierna eller det demokratiska partiet tycks kunna ge upp sin fixering kring Trump som person. Och demokraterna tror fortsättningsvis att det går att vinna nästa presidentval genom att än en gång få allting att handla om Trump, i stället att formulera och presentera trovärdig, alternativ politik för att lösa landets problem.

Personfixering och smutskastning är förstås en gammal tradition i amerikansk politik på denna nivå, men demokraterna tycks glömma att spelplanen ändrades radikalt under kampanjen inför valet 2016. Trump seglade in på en klar beställning. Hans löften om att ”rensa träsket” lockade förstås stora skaror väljare på alla kanter, och inte bara några lättlurade ”rednecks”. De stora skarorna hittades bland medelklassväljare som för länge sedan tröttnat på samma gamla visor från Washington, där tongångarna låtit lika oberoende vem som råkat sitta i Vita huset eller haft makten på Capitol Hill.

Trump är omtyckt av stora skaror eftersom han inte har samma kopplingar som de etablerade politikerna har till det militärindustriella komplexet eller det enorma spionerimaskineriet som eufemistiskt kallas ”Intelligence community”. Inte ens Wall Street har en hållhake på honom, eftersom han har tillräckligt med egna pengar. Han går alltså inte på traditionellt vis att styra och kontrollera som andra politiker på nationell nivå, och i brist på detta har sedan 2016 skett koncentrerade men ganska desperata försök att i stället försöka få något nytt att fastna på honom, bland annat den så kallade Rysslandsutredningen. Ironiskt nog har detta lett till att många aktörer som de flesta genom årtiondena sett på med berättigad skeptisism – som FBI eller CIA – nu betraktas som trovärdiga ”good guys”. Inte för att deras metoder ändrats ett dyft, utan bara för att de är ”emot Trump”.

En ekonomisk krasch (före valet) kan fälla Trump

Trump utmanar alltså hela det politiska och samhälleliga etablissemanget, oberoende dess politiska färg. Jag tror inte Trump som en outsider har speciellt stort understöd ens bland republikanerna i kongressen. Dessa republikaner stöder hans presidentskap på grund av egenkär politisk opportunism, inte nödvändigtvis för att de gillar Trumps politik eller hans sätt att göra politik (även om det förstås även finns sådana). Om detta opportunistiska stöd på republikanskt håll fortsätter, finns det tyvärr knappast något annat än en ordentlig ekonomisk krasch som kan hindra återvalet av Trump. Tajmingen av nästa ekonomiska krasch är alltså helt avgörande: vilkendera sidan kan skylla på den andra, då kraschen en gång inträffat?

I skrivande stund råder stort ståhej kring demokraternas försök att avsätta Trump via riksrätt. Jag har valt att inte kommentera den saken i detalj, eftersom det knappast kommer att ha stor inverkan på valutgången. Realistiskt sett är chanserna mikroskopiska för att förfarandet avsätter Trump, så den demokratiska strategin tycks egentligen vara samma gamla: att ställa till med en stor cirkus kring Trump som person. Och även om demokraterna faktiskt sätter igång den officiella processen, kan de knappast själva önska speciellt ingående förhör om USA:s förhållande till Ukraina. Vem som helst, även personer i tidigare administrationer, kan kallas på förhör av motståndarsidan, och tidigare demokratiska administrationer har även de mycket i bagaget som kan utpekas som suspekt när det gäller att pressa andra länders regeringar. Framför allt, inte en enda av Trumps anhängare kommer att vändas av Trumps samtal med Zelenskyj, speciellt sedan avskriften släpptes och samtalet visade sig handla mer om inbördes beundran än om utpressning.

Vem blir utmanaren?

Den stora praktiska frågan är förstås vem som skall utmana Trump 2020. Ingen bland de hoppfulla demokraterna verkar framträda som speciellt självklar eller stark. Siffrorna i opinionsundersökningarna är förstås så gott som meningslösa i detta skede, men om vi plockar ut de tre namn som i skrivande stund förekommer på topplatserna är det Joe Biden, Elisabeth Warren och Bernie Sanders. Warren och Sanders har fått stort genomslag bland en yngre demokratisk väljarkår som lutar betydligt mer åt vänster än vad som känns bekvämt för det demokratiska partiets etablerade elit. Jag misstänker därför att primärvalen åter än gång blir en charad, där planen är att partitoppens egen designatus Joe Biden väljs till kandidat på demokraternas partikongress.

Det vore synd, för jag tror att Sanders och Warren är de enda av dagens hoppfulla som på riktigt kan sätta något emot Trump, speciellt politiskt. Joe Biden talar mycket och stort om förändring, men ordvalen är bekanta från tidigare demokratiska kampanjer och känns inte längre speciellt trovärdiga. Han verkar inte ens själv speciellt tänd på uppdraget, och gör nästan dagligen bort sig med felsägningar, vilket riskerar en löjeväckande diskussion om hans ålder och lämplighet för uppdraget. Hans närgångenhet i interaktioner med andra människor, även barn, ser dessutom motbjudande ut och är väldokumenterad på video. Han kommer inte att ha en chans mot Trump.

Men Bernie Sanders är de facto kanske även han redan utspelad, eftersom han nyligen hade en hälsoincident (artärförträngning), vilket kan resultera i att resten av hans kampanj stagnerar kring frågor om hans ålder och hälsa. Elisabeth Warren ökar nu sina siffror på grund av att väljarna faktiskt kan tro på att hon tänker försöka genomföra de reformer hon talar om. Gör det henne omöjlig att välja? Wall Street har redan i opinionsartiklar skickat signaler i den riktningen.

Övriga demokratiska kandidater har inte övertygat. De kämpar just nu tydligt i en annan klass, och tvingas ju längre kampanjerna avancerar att bevisa att de har det procentuella stöd och framför allt de pengar som behövs för att gå vidare till primärvalen. Penningsummorna de lyckas samla in inverkar också direkt på medieintresset och exponeringen, eftersom media kallt räknar med potentiella reklamintäkter.

Det är därmed för tidigt att räkna ut Hillary Clinton. Trots att idén vid första tanken låter bakvänd kan man i ljuset av dagens politiska tillstånd inom det demokratiska partiet inte avfärda idén. Det behövs faktiskt inte speciellt många fler tv-debattgräl mellan de nuvarande huvudkandidaterna, eller en skandal som kör ut Biden, för att Clinton plötsligt framträder som det enda vettiga alternativet. Det finns dessutom en historisk förebild: hennes man Bill Clinton seglade i tiderna upp som demokraternas presidentkandidat i ett sent skede, efter en period av internt bråk och skandaler. Att Hillary Clinton var en ganska timid och oinspirerande kandidat år 2016 börjar redan vara glömt.

Åldersmässigt borde Clintons kandidatur inte heller utgöra ett problem, hon hör ju till samma klubb som Trump, Biden, Sanders och Warren. Speciellt om Biden av någon orsak känner sig tvungen att dra sig ur, är Clinton den naturliga kandidaten som han testamenterar kandidaturen till, eftersom Biden har mycket lite gemensamt med Warren och Sanders, eller för den delen med någon av de yngre kandidaterna. Sedan återstår det att se hur en Clinton-kandidatur tas emot bland Sanders och Warrens anhängarskaror, eller bland dem som stöder andra hoppfulla kandidater. Knappast blir det gladare miner än förra gången.

Reaktionerna i Trump-lägret kan också bli intressanta. Kepsar med texten ”Make Hillary Run Again” har redan en tid sålts som skämtartiklar, men om det hela blir verklighet kunde utmaningen denna gång bli seriös. Det skulle ändå kräva att Clinton skaffar sig ett helt annat kampanjmaskineri än 2016. Och frågan är slutligen om det ändå räcker till för att mobilisera tillräckligt med röster; även Trump-sidan kommer att mobilisera sig starkt, och Trump-lägret kan i varje läge avfärda Clinton som en representant för ”träsket”.

Ett imperium i nedgång?

Presidentvalet 2020 blir mycket intressant. Valet kommer för många att kännas som en sorts kulmination på någonting. Oberoende utgången misstänker jag att de djupa sprickorna och oenigheten i det amerikanska samhället kommer att fortsätta. Historien upprepar sig som bekant inte, men det finns tecken som tyder på att USA är ett imperium i nedgång. Det är för tidigt att dra paralleller till Romarrikets fall, men likheter finns:

  • kolossala inkomstskillnader
  • en sällan skådad Kasperteater i maktens mitt
  • djupa samhälleliga motsättningar
  • enorm skuldsättning
  • dyra och till synes eviga krig i fjärran länder
  • cirkus för folket (nu i form av förnedrande realityshower på tv)

För den som är intresserad av uppgångar och fall och samhälleliga cykler rekommenderar jag än en gång The Fourth Turning, som William Strauss och Neil Howe skrev på 90-talet, och som på ett kusligt sätt förutsade vad som pågår just nu i USA.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *