År 2012 skrev jag en partidagsmotion till SFP:s partidag, där jag föreslog att Finland borde slopa sommartiden. Partidagen biföll motionen, och gav SFP:s representant i Europaparlamentet uppdraget att aktivt arbeta för saken. Under uppföljningen följande år fick jag höra att det hela stött på patrull inom EU, och att utsikterna att få igenom en förändring i den tröga EU-byråkratin var dåliga.
Med jämna mellanrum höjs krav på att Finland borde frångå det traditionella sättet att genomföra val med röstsedlar av papper, och i stället införa någon form av elektronisk röstning. Motiveringarna kan grovt indelas i två kategorier:
För båda motiveringarna finns mycket vägande motargumentering. Det intressanta är att den tekniska utvecklingen och de senaste händelserna gällande nätintegritet och dataintrång enbart stärker motargumenteringen.
I ett tidigare inlägg gick jag igenom orsakerna till varför jag nuförtiden håller mig borta från Facebook. För tillfället håller jag på och minimerar min exponering mot Google. Jag har bland annat raderat Google Maps från min telefon, och i inställningarna för mina Google-konton har jag minimerat den datamängd som automatiskt skickas till Google om mina nätvanor och om var jag rör mig eller loggar in. Som någon kanske märkt, har jag också flyttat min blogg från Googles Blogger till en självständig server och ett eget domännamn, där jag själv installerade WordPress. Det finns många, och ganska komplexa insikter och orsaker bakom de här besluten.
Både det amerikanska och det internationella mediaståhejet inför USA:s mellanårsval i november kretsar långt kring president Donald Trump. Det är förståeligt, eftersom han alldeles uppenbart är fel sorts person på posten som USA:s president. Den intensiva koncentrationen på hans person kan ändå slå tillbaka på demokraternas strategi att nu locka fram en valrörelse vars syfte är att återta majoriteten i kongressens representanthus samt vinna nästa presidentval.
Allt prat om att avsätta Trump genom olika juridiska processer måste idag ses i ljuset av det demokratiska partiets valstrategier för de kommande åren. Partiet kan knappast på riktigt önska att Trump åsidosätts som en följd av någon extraordinär process. Då tillträder ju vicepresident Mike Pence, vars habitus och framtoning är mycket mer ”presidentiell” än Trumps improviserade tölperier. Blir Pence plötsligt en populär och omtyckt president, finns det därmed risk att han återväljs till presidentposten nästa gång det är presidentval, och då sitter en riktigt konservativ, nästan bakåtsträvande republikan i Vita huset de följande fyra åren. Demokraternas strategi kan därför inte vara annan än att nu hålla upprördheten kring Trump på en precis lagom nivå före kongressvalet, och sedan ännu i två år – så att man samlar tillräckligt röster för att rösta ut Trump i vanlig ordning i nästa presidentval. Fortsätt läsa USA anno 2018: en analys inför mellanårsvalet
Redan några år har jag haft en Facebook-paus varje sommar. Det har aldrig lett till speciellt svåra abstinensbesvär, och efter en vecka försvinner impulsen att vid varje ledig stund ”kolla om något hänt”.
Idag var jag första gången inne på Facebook igen, och kunde konstatera att jag inte missat något av värde. Och då har jag ändå varit mycket konservativ när det t.ex. gäller att godkänna vänförfrågningar – med ytterst få undantag har jag träffat alla på min vänlista även i verkliga livet. Man kunde därför tro att det bland inläggen skulle finnas exempel på det som folk i sista hand räknar som någon slags FB-fördel: att kunna hålla kontakt med vänner och bekanta där det geografiska avståndet är stort. Men så var det inte denna gång. De flesta inläggen visade sig vara, i ingen speciell ordning:
Fortsätt läsa Varför jag framöver håller mig borta från Facebook
Året har redan kommit en bit på vägen, vilket denna gång gör att det känns lite lättare än tidigare år att göra mina prediktioner (nu för tredje gången). Eller är det lättare? Jag är kanske ändå inte så säker.
Jag börjar åter med några nyckelord som jag tycker att bäst beskriver zeitgeisten – tidsandan detta år 2018:
Orden ”flykting” och ”invandrare” tycks i dagens samhällsdebatt ha blandats ihop totalt. Det här är problematiskt, inte minst för flyktingar.
Den här texten är inte ett ställningstagande till Finlands flyktingpolitik (den nuvarande tycker jag är dålig), till om Finland borde ta emot fler eller färre flyktingar (jag tror vi gott kunde ta fler), eller till om invandring är bra eller dåligt (jag tror vi behöver fler invandrare, av många orsaker). Jag försöker väcka en diskussion om orden ”flykting” och ”invandrare”, och vad sammanblandningen av de två kan leda till, eftersom de två orden har vitt skilda betydelser, framför allt juridiskt.
Jag skulle gärna skriva fler inlägg på bloggen, men jag har varit mycket aktiv på annat håll, så det har inte funnits möjlighet. Dessutom lyckades jag av någon orsak radera mitt långa inlägg om konsekvenserna av Brexit (jag förutspådde att följderna blir mindre dramatiska än de som målades upp), så antalet inlägg sedan ”Prediktioner för 2016” ser faktiskt lite anemiskt ut. Nåväl. Här kommer den andra installationen av det som nu alltså blivit en tradition: ”Prediktioner”.
Här kommer orden och begreppen som kommer att dominera tidsandan och den offentliga diskussionen 2017:
Varuhuskedjan Stockmann är i skrivande stund på tapeten då svenskan nu manövreras ut i marknadsföring och näthandel. Det motiveras säkert som ett sätt att spara pengar, fast det verkar mycket missriktat och kontraproduktivt. Men det är inte det första misstaget Stockmann gjort. Jag kommer nedan att lista saker jag hade gjort annorlunda. Det är förstås enbart min subjektiva ”take” på saken. Jag jobbade på Stockmann med kommunikation och börsinformation 1989-1999, och har sedan dess följt med företaget endast som en outsider. Det kan mycket väl hända att ledningen suttit inne med information som på goda grunder motiverar alla de åtgärder man vidtagit. Då vill jag gärna bli rättad.
Nationalekonomerna och ekonomisterna skrapar sig i huvudet och seminarier följer på symposier: Varför villl inte ekonomin ta fart? Svaret är ganska enkelt: ekonomisk teori saknar så gott som totalt begreppet energi. Energi är i de ekonomiska teorierna något som automatiskt antas finnas där ute, trots att ingen mänsklig eller ekonomisk aktivitet idag kan ske utan stora och kostsamma energiinsatser. Och finns energin med på ett hörn, utarbetas modellen eller teorin fortfarande utan att beakta alla de ekonomiska resurser som krävs för att utnyttja en potentiell energikälla – även de mänskliga och miljömässiga resurser som behövs, samt hur energiproduktionen och användningen på riktigt påverkar resten av samhället. Man utgår i stället från det enkla antagandet att vi i all framtid har tillgång till någon relativt billig och behändig energikälla.
Fortsätt läsa En ny ekonomisk spelplan i skuggan av Peak Oil