Tidsandan

I samband med mitt blogginlägg om mem i nyhetsbevakningen, och hur deras spridning underlättas av nätet, började jag även samla tankarna kring begreppet ”tidsandan”.

Tidsandan definierar jag som den allmänna känsla vi lever i – dag för dag, varje dag. Den förändras sällan drastiskt över en natt – annat än vid omvälvande händelser. Terrorattackerna i USA 2001 var säkert en sådan händelse, men tidsandan ändrades inte egentligen genast i samband med attacken, utan först efter de påföljande politiska och militära åtgärderna, det så kallade kriget mot terrorn. Ett större exempel är de första atombomberna 1945 – tidsandan i hela världen förändrades i snabb takt efter det.
Var och en människa har förstås även en högst personlig tidsanda, färgad av personliga upplevelser och erfarenheter. Till exempel ett besked om en allvarlig sjukdom, eller förändringar i personliga relationer påverkar denna personliga ”känsla i tiden” mycket påtagligt. Men det är alltså inte den sortens känsla jag befattar mig med nu, utan den allmänna tidsandan, påverkad av händelser utanför vår personliga horisont. Under mitt hittills relativt korta liv har den intressant nog förändrats redan flera gånger.Viktigt att minnas då man diskuterar tidsandan är att beakta de aspekter som är knutna till den kulturella kontext man lever i; tidsandan (eller åtminstone nyanserna i den) i våra västliga demokratier är annan än t.ex. i Mellanöstern eller Asien. Av förståeliga skäl handlar mina observationer om tidsandan i den ”västliga hemisfären” – den enda kulturella kontext jag har påtagliga, långvariga erfarenheter av. Övriga känslor i tiden kan vi, och bör vi försöka förstå via kontakter och utbyte, eller genom att följa med utländsk media utanför våra traditionella kanaler. 

Det är inte alltid lätt att klä tidsandan i ord, men den har oftast vissa förtecken, varav de två huvudetiketterna är optimistisk eller pessimistisk. Under dessa etiketter finns ord som beskriver riktning och mål: progressivitet, t.ex. att vi stadigt gör framsteg t.ex. på samhälleliga områden, stagnation eller till och med tillbakagång, det vill säga att att ”allting barkar åt helvete”.
 
Underetiketterna är intressantare än huvudetiketterna, eftersom de på spännande sätt kan kombineras med de båda huvudetiketterna, som ju är uteslutande. Ganska många kanske håller med min observation att det till tidsandan hör ständiga tekniska framsteg, men att framstegen tillför oss allt mindre värdefullt, och snarare blir en källa till pessimism.
 
För att ta pulsen på tidsandan är det ändå onekligen just tekniken som gett nya möjligheter. Till exempel Facebook, även med sina begränsningar, är en ypperlig mätare på vad som rör sig i tiden. Intimt kopplat till detta är de mem, det vill säga tankar och uppfattningar som likt gener sprids genom replikation, mutation, överlevnad och konkurrens, och som färgsätter tidsandan. Ett litet exempel: Många kan säkert hålla med mig i att det i dagens läge är fullständigt verboten att säga något positivt om Finlands regering. Inte är jag heller någon större anhängare av trojkan, men jag brukar ändå roa mig med att peka ut de uppenbara inkonsekvenserna och motsägelserna som människor är beredda att ta till, då ett mem i tidsandan helt tagit över deras tankeverksamhet. Självständigt, kritiskt tänkande är ju en av mina käpphästar – och åtminstone i min tidsanda känns det som om man ser allt mindre av den varan. Tvärtom tycks förenkling, schabloner och grupptänk allt mer höra till vardagen.
 
 
Vad annat kan man säga om tidsandan 2016? Helt oberoende av om det objektivt stämmer eller ej, skulle jag vilja påstå att följande beskriver tidsandan just nu: 

Huvudetiketten är pessimistisk och det mesta färgas av en vag känsla av uppgivenhet. Det man minns som en ständig progression mot det bättre (som pågått sedan 50-talet) tycks nu definitivt ha tagit slut, och mänskligheten tycks ha stagnerat, eller på vissa områden – driven av ekonomiska/demografiska/miljömässiga orsaker – tagit rejäla kliv bakåt. De nya generationerna blir inte heller automatiskt ”bättre” eller ”liberalare” bara för att deras föräldrar varit med om en sådan utveckling. Ideologier, tankegångar och människosyner man trott att skulle förbli på historiens soptipp dyker åter upp med ny vigör. Och det tycks inte heller finnas några riktigt samlande rörelser som kunde åstadkomma en vändning – det mesta är för splittrat, och de stora massorna är bara intresserade av när nästa telefon släpps, eller att följa med allt sjukare reality-tv-serier, och vad det skvallras om på sociala medier.

Alltför pessimistiskt? Än en gång: notera att tidsandan nödvändigtvis inte är en riktig beskrivning av verkligheten – utan en beskrivning av hur verkligheten känns

Nästa inlägg (inom kort): Prediktioner för 2016

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *