Laura Birn som Helene Schjerfbeck

Schjerfbeck-filmen: varken slarv eller ont uppsåt

Att tidigare levande personer som porträtteras på filmduken inte talar sitt modersmål är varken nytt eller remarkabelt. Det har faktiskt skett ända sedan stumfilmens dagar, med textplanscher. Idag tippar jag att även finlandssvenskarna reagerar endast med mild irritation då till exempel tyska generaler talar bruten engelska i amerikanska krigsfilmer. Jag påstår därför att den finlandssvenska upprördheten över att Helen Schjerfbeck kommer att tala finska och inte svenska i Antti Jokinens Helene utgår från många felaktiga antaganden. Inte bara om hur de finländska filmproducenterna tänker, men också om filmen som medium. 

Redigering 14.11: Lite tilläggsfunderingar på slutet

Antagandena som nu debatteras är, i allt ondskefullare ordning:

  1. Att det är fråga om historielöshet, slarv och oaktsamhet. Man känner helt enkelt inte till, eller väljer slentrianmässigt att strunta i att huvudpersonen talade något annat än finska.
  2. Att de kommersiella intressena kräver att filmens språk är finska. Producenterna tror att filmen inte får tillräckligt med publik om den spelas in och ljudsätts på minoritetsspråket.
  3. Att producenterna följer en medveten, etnocentrisk agenda att utplåna spåren av det svenska i Finland, och alltså i praktiken försöka skriva om Finlands historia. Till denna hypotes kopplas även många andra samhällsutvecklingar.

Då man talar om spelfilm är det viktigt att komma ihåg att det alltid är fråga om fiktion, och inte om dokumentär. Detta gäller även i de fall manuset är baserat på verkliga händelser, eller personer som funnits på riktigt. Manusförfattaren och regissören har alltid konstnärliga friheter att välja och vraka bland källmaterialet, att slå ihop personer och händelser, och till och med att författa alldeles påhittade händelser, i syfte att skapa en intressant och dramatisk story som någon orkar titta på. Till dessa konstnärliga val hör också vilket språk skådespelarna kommer att tala. Själv tycker jag alltså det kunde finnas orsak att bli upprörd först i det fall en dokumentärfilm skulle förbigå Schjerfbecks språkliga bakgrund, eller påstå något om henne som inte alls stämmer.

Visserligen är filmen som de flesta andra konst- och kulturformer en intressant blandning av både konstnärligt skapande och kommersialism. Det finns med andra ord naturligtvis alltid kommersiella avgöranden bakom varje filmproduktion, låt vara att de i vårt personliga tycke sedan kan vara mer eller mindre välmotiverade. I fallet med Schjerfbeck-filmen tror jag ändå inte de här aspekterna varit avgörande för just den här filmens språkval. Oftare har producenten och regissören från början en viss skådespelare eller en skådespelar-ensamble i tankarna – ett avgörande som förstås även har kommersiella aspekter, men troligen mycket mer att göra med den konstnärliga effekt man vill åstadkomma. I det aktuella fallet misstänker jag också (efter att ha sett några “making of” på Youtube) att regissören Antti Jokinen helt enkelt har begränsningar: han känner sig bekvämast i sitt arbete på sitt eget modersmål.

När det gäller det talade språket i en inhemsk film som avhandlar ett ”namn” som Schjerfbeck, kan det vara nyttigt speciellt för oss finlandssvenskar att ställa filmens huvudspråk i relation till filmens internationella potential. Hur ställer vi oss till en version dubbad till engelska – vilket är en bra idé om man till exempel vill tävla om Oscarsstatyetter. Eller hur ställer vi oss till en tyskdubbad version – ett absolut måste då det gäller större distribution i Tyskland.

Skulle vi ha blivit lika upprörda, om en svenskspråkig Schjerfbeck-film dubbats till engelska? Eller skulle en engelskspråkig Schjerfbeck de facto kännas betydligt bättre, än en finskspråkig? Om känslan i maggropen verkligen är den, berättar det nog mycket mer om oss finlandssvenskar, än om våra finskspråkiga bröder och systrar.

Är det kanske ändå vi finlandssvenskar som nu står för överdriven etnocentritet och navelskåderi, och överdriven misstänksamhet gällande ett internationellt medium, som ända sedan början för över hundra år sedan överbyggt konstgjorda gränser och barriärer?

Jag påstår alltså att språkvalet i Schjerfbeck-filmen varken skett av slarv eller av ont uppsåt: de finskspråkiga filmproducenterna upplever helt enkelt på ett mycket naturligt och otvunget sätt att Schjerfbeck och andra svenskspråkiga finländare är representanter för hela Finland, och inte bara för finlandssvenskarna.

Ett finlandssvenskt etnocentriskt perspektiv, med prat om “kulturell appropriering”, och med en principiell utgångspunkt där vi finlandssvenskar kräver att finlandssvenska personligheter endast får spelas av finlandssvenskar (på svenska), leder dessutom konsekvent genomförd till ett absurdum: att finlandssvenskar till sist inte får spela något annat än finlandssvenskar. Där vill vi säkert inte hamna.

När filmen har premiär kommer det att vara så, att de som vet något om Schjerfbecks bakgrund och språk redan vet, och de som första gången stiftar bekantskap med henne kanske lär sig om detta andra vägar. Knappast är denna del av publiken speciellt intresserad av språkaspekten – dramat och storyn är det som intresserar i en film. För språkförhållandena eller samhällsutvecklingen tror jag alltså inte Helene kommer att spela någon roll alls. Och om det nu är så viktigt med en Schjerfbeck-film på svenska, så finns det säkert mycket att ösa ur Schjerfbecks liv även efter att Helene haft premiär. Ser man på Helene-trailern (nedan) verkar filmen vara ett mycket konventionellt finskt kostymdrama. Så sätt igång bara, finlandssvenska filmskapare!


På tal om trailern. Som med så många inhemska filmer verkar filmen väl producerad med snygg kostymering, trovärdig scenografi och kompetent ljussättning och kameraarbete. Men med ack så styltigt och stelt skådespeleri, där man flera gånger frågar sig: “var det där faktiskt den bästa tagningen?”.

Jag vill inte tro att skådespelarna är dåliga. Är då regissörerna dåliga? Finns det inte tid att jobba med skådespelarna? Blir det för dyrt att göra omtagningar (digital film kostar ju nästan ingenting)? Jag blir alltid lika förvånad. Men här finns alltså ännu en sporre att producera den slutliga, ultimata Schjerfbeck-filmen. På svenska.

Utökade filosoferingar 14.11.2019:

Tack för kommentarer, insändare och väl motiverade mothugg! Här några returer:

Visst grämer språkvalen också mig en aning, både i denna film och i några andra uppmärksammade fall. Även jag reagerar säkert lite reflexmässigt, eftersom jag tillhör en minoritet.

Men jag är ändå mycket ambivalent till hur man borde känna i de här fallen. Det är, som jag påpekar, inte något nytt fenomen. Finsk film (eller tänk på teater) har nästan alltid varit helt enspråkig (på båda finska och svenska) även då det gäller historiska skildringar, även om det förstås finns exempel på goda tvåspråkiga filmer. I just detta sammanhang kan det vara värt att minnas att filmen ”Där vi en gång gått” för några år sedan utmålade ett så gott som enspråkigt svenskt Helsingfors (eftersom filmens språk var svenska). Men jag minns inte någon upprörd diskussion på finskt håll om ”historieförfalskning” – kanske jag bara missade den.

Samma är det med en annan underhållningsform: böcker. De kan vara hur baserade som helst på verkliga händelser – men knappast talar alla i böckerna sina egna språk, utan vi läser boken på svenska, engelska eller finska – eller vilket språk vi nu råkar behärska.

Filmskapare har en gång för alla artistisk rätt att skildra tidsperioder precis hur de vill, även om storyn baseras på en verklig person. Vi har förstås precis lika rätt att kritisera det hela, men vi skall vara försiktiga med att önska eller kräva att konsten borde tjäna ”sanningen”, eller i förlängningen samhälleliga eller politiska syften (i detta falla minoritetens ställning). Vi är fort ute på hal is, för då borde vi i konsekvensens namn snart ha en kommitté (en fact-checker, så populära nuförtiden) som bestämmer när en film är ”tillräckligt” sann. Då talar vi inte mer om konst, utan om propaganda.

Jag förstår också bra att upprördheten gällande Helene utgår ifrån att filmen medvetet eller omedvetet tjänar just en politisk agenda (sannfinländarnas). Men vi borde nog inte reflexmässigt anta att Helenes producenter gjort sina val utgående från detta. Som jag sagt tidigare jag tror mycket hänger ihop med att regissörsvalet är mindre lyckat, vilket även styrks av det stela och styltiga skådespelande man kan skönja i trailern.

Vad är det med spelfilm som gör att vi reagerar så starkt? Min stora poäng är att jag tror vi finlandssvenskar läser in lite för mycket i denna form av underhållning och fiktion. För fiktion är det, och inte dokumentär. Kanske bottnar det i att film känns mera “påtaglig”, och mer som att det är, eller borde vara, en “sann” avbildning av verkligheten? Det kunde säkert undersökas lite.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *