Post festum: EU-valet

Så är då EU-valet förbi. Ur Svenska folkpartiets synvinkel blev rösträkningen och valvakan till sist inte en likadan thriller som gången innan, då partiet med ett nödrop slank in på den sista, trettonde platsen. Denna gång spurtade SFP in på en klar och tydlig tionde plats, även i en situation då valdeltagandet ökade en aning. Traditionellt har ju ökat allmänt valdeltagande inte ansetts gynna SFP, vars väljare påstås rösta något flitigare än genomsnittet. Jag har dock alltid sagt: ökar det allmänna deltagandet, ökar förstås även SFP-väljarnas (eller sympatisörernas) valdeltagande.

Om de avgörande rösterna sedan kom på grund av att Sannfinländarnas Jussi Halla-aho i sin videouppmaning slog fast att en soffliggarröst är lika med en röst på SFP, och att ”finländarna” borde gå man ur huse för att få ut SFP ur EU-parlamentet – ja det kan man spekulera i. Själv misstänker jag att mycket annat spelade in. Främst en ganska lyckad kandidatuppsättning och en lyckad kampanj – speciellt på Åland (vilket tyvärr ganska många SFP:are i hastigheten glömde bort under valnattens kommentarer). Det är mycket sällan endast en aspekt avgör ett val, så det var nog inte Halla-aho som ”räddade” SFP:s mandat, så som Paavo Lipponen fick det till.

För SFP:s del var det intressant att sittande EU-parlamentarikern Nils Torvalds fick ett så stort individuellt röstetal. Jag erkänner att jag själv trott på ett betydligt jämnare resultat, fördelat på tre-fyra röstmagneter. Detta speciellt efter att Torvalds kampanj kändes en aning håglös och oinspirerad. Fick Torvalds en drös tilläggsröster som gavs av väljare som inte normalt skulle rösta på SFP i nationella val, och som nu ville satsa på ett ”säkert kort”? Man kan bara spekulera, eftersom det inte finns något sätt att ta reda på SFP-rösternas fördelning mellan ”de som alltid röstar SFP” och de som sympatiröstade (eller om sådana ens fanns i betydande mängder).

Fastän Torvalds kanske inte i alla lägen representerar mina åsikter, gläds jag ändå åt att en saklig, hårt och idogt arbetande politiker blev vald, och inte en kändis. Åtminstone i denna kandidatbukett stod inte Jörn Donner längre för någon större röstskräll, men visst kom hans över 8000 personliga röster till stor nytta. Men värt att åter i detta sammanhang lyfta på hatten för den åländska kandidaten Britt Lundberg: över 11000 röster.

Fräscht nog valdes inga kändisar in i den finländska gruppen denna gång, om man inte anser att Paavo Väyrynen hör till den kategorin. Vad man än tycker har karln en remarkabel politisk ”staying power”, och fastän vi i mångt och mycket ser olika på saker känner jag också en viss dragning till hans inopportuna, EU-kritiska hållning. Eller kanske den inte är så inopportun: 70000 röster kan väl inte ha helt fel. För övrigt ett genialt drag av Centern, att ha två toppkandidater med nästan diametralt olika syn på EU: Väyrynen och Olli Rehn. Även i SFP:s kandidatbukett hade jag gärna sett ens ett lite stänk av EU-kritisk hållning, nu var alla nästan rörande eniga.

Att det inte blev en jämn fight bland SFP:s “huvudkandidater” (dit räknar jag de kandidater som på riktigt gett sig in i leken med en påkostad och synlig kampanj) blev säkert en besvikelse för många, inte minst kandidaterna själva. Tidigare framgångar i EU-, riksdags- eller kommunalval tycktes inte denna gång kunna omsättas i personliga röster. Med lång personlig erfarenhet av att ställa upp i kommunalval (med mycket blygsamt resultat) är mina tröstande ord: det finns inga ”säkra” röster, och ingenting kan vara mer bedragande än ”stämningen på fältet”. Varje val är unikt: väljarpsykologin är oförutsägbar, medkandidaterna är andra än förra gången, och de som var med förra gången kan ha helt nya utgångspunkter i förhållande till dig själv, och så vidare.

Glada valarbetare under Österbottens Stormässa i Korsholm

För övrigt misstänker jag att ”stämningen på fältet” – alltså vad en handfull partitrogna + några intresserade – kan förmedla kandidaterna och funktionärerna på gator och torg eller via sociala media – är en usel indikator på valutgången. De stora och rörliga – de avgörande – väljarskarorna rör sig annanstans och får sina impulser på ett ganska oförutsägbart sätt. Här är jag säker på att partiordförandens framträdanden i tv spelar en mycket större roll än de flesta tror, och Carl Haglund har definitivt trovärdighet i detta svåra medium. Där hans två företrädare lätt trasslade in sig i lite svårtolkade finurligheter och ironi (som tyvärr lätt missförstås av den stora publiken) har Haglund fått många poäng för klara och tydliga budskap. I tillägg anses han höra till de få som kan ge Timo Soini svar på tal – säkert ett resultat av att de länge verkat i samma kommunfullmäktige i Esbo. Det är solklart att detta på ett positivt sätt påverkar bilden av hela partiet och dess kandidater. Om detta ”momentum” (för att använda ett populärt ord) sedan kan omvandlas i större understödssiffror i det kommande riksdagsvalet återstår att se – inte sedan Taxells och Norrbacks tider har SFP:s understöd i riksdagsval krupit över 5-procentsstrecket.

En sak är jag ändå villig att konstatera på basen av SFP:s resultatlistor: SFP har kanske definitivt omvandlats till vad jag skulle vilja kalla ett socialliberalt grönt parti. Jag skulle nästan inte vilja använda ordet ”borgerligt” längre, för det verkar som om till exempel högerkanten i klubbkavaj för länge sedan gett upp. Den gruppen röstar på samlingspartiet (denna gång personifierat i Alexander Stubb). SFP har nog aldrig lyckats reparera det fatala misstaget att i praktiken röka ut SFP:s högerfalang år 1973, då SFP anslöt sig till de partier som svansade efter president Kekkonen genom att stifta en undantagslag för hans återväljande. Utbrytaren Georg C. Ehrnrooths Konstitutionella högerpartiet hade sedan några framgångar, men partiet ebbade ut i början på 90-talet, och partiets väljare återkom nog aldrig till SFP.

Eller så har jag helt fel. Kanske klubbkavaj-högern överlag är ett utdöende släkte på väljarkartan? Världen har gått vidare, och dagens stora väljarskaror i Finlands befolkningscentra är – oberoende av social status – intresserade av helt andra saker än de ”traditionella borgerliga värden” som man kanske idag främst hittar på de onekligen lätt geriatriska samlingsplatserna av typ Svenska klubben eller Handelsgillet.

”Extremhögerns” framgångar
Det finska valet bjöd alltså inte på några omvälvande saker, men valnattens analytiker och kommentatorer var synbarligen skakade av att de nationalistiska populistpartierna gick så kraftigt framåt, bland annat i Storbritannien och Frankrike. Många i media rubricerade de här framgångarna som att ”extremhögern” gick framåt, men då sätter man nog i mitt tycke fel etikett på det hela, med risk att rikta uppmärksamheten på alldeles fel saker. En fjärdedel av fransmännen (Front Nationals stöd i EU-valet) har förstås inte över en natt förvandlats till ”extremister”. De flesta av de här partierna är kanaler för missnöje – och oftast ett missnöje som representanter för övriga, etablerade partier inte alls förstår: de har för länge sedan blivit insulerade från ”verkligheten som den upplevs där ute” – även i de fall den verkligheten skulle vara baserad på felaktiga fakta.

UKIP:s Nigel Farage, en av de mer underhållande MEP:arna.

Jag tycker det finns goda skäl att tala om riktiga extremiströrelser och extremistpartier när det är berättigat (oftast suddas axeln vänster-höger helt ut där, som med Golden Dawn i Grekland), men UKIP eller Front National är nog inte sådana. Att vara kritisk till EU eller att t.o.m. förespråka ett utträde ur EU eller Euro-området är inte ”extremism”. Att vara kritisk till invandring (eller att t.o.m. korkat nog föreslå stängda gränser och interna passkontroller) är inte ”extremism”. De är politiska ställningstaganden till tidigare fattade, politiska beslut, och de skall motarbetas med politiskt resonemang, inte med demonisering eller stämpling. Allmänt: det finns förstås många nyanser i EU-kritiken, och man måste kunna få diskutera EU som politiskt projekt – även fränt kritiskt – utan att automatiskt knippas ihop med ”extremister”.

Men i samma veva är det förstås skäl att konstatera att det ovan sagda inte gör de här partierna ofarliga. Och det handlar inte om att enskilda galenpannor ibland hörs i deras led. Att många i etablissemanget så benäget vill sätta fel etikett på de här partierna beror på att framgångarna egentligen inte handlar om ”extremism”, utan om att stora väljarskaror i mitten nu röstar på dem (precis som stora skaror av sådana väljare som tidigare röstat på Centern eller Socialdemokraterna nu röstar på Sannfinländarna i Finland). Historiskt brukar även diktatorer komma till makten genom demokratiska val och inte genom extrema handlingar, och det finns inget som säger att inte de här populistiska/nationalistiska missnöjespartierna kan kapas av någon megaloman. Riktiga extremistpartier förblir oftast små, med relativt lite inflytande. Den stora faran uppstår alltså när starka centerkrafter börjar skvalpa omkring med underliga agendor.