Omskärelsedebatten fick åter fart

Jag har åter deltagit i en insändardebatt i Hbl om fenomenet religiös omskärelse. Jag inser att lösryckta insändare med flera dagars mellanrum blir svåra att följa med, så jag samlar här mina egna postuleringar för den som är intresserad. Jag redogör även för debattens gång – den har intressanta drag, som tycks återkomma.


Intressant grafik. Andelen omskärda i olika världsdelar.
Blått 0-20 %, gult 20-80%, rött 80-100 %

Liksom förra gången (för cirka fem år sedan) initierades debatten av en skribent som krävde ny lagstiftning som skulle förbjuda religiös omskärelse. Och precis som förra gången kom de förväntade svaren från den judiska och den muslimska gemenskapen, med ganska svag argumentering:

  1. Den medicinska: I Afrika sysslar självaste Världshälsoorgansisationen med omskärelser i kampen mot AIDS, och enligt mätningar minskar de här ingreppen på spridningen. I USA sker det rutinmässigt och är hygieniskt bra. Svar: De här argumenten skulle vara relevanta för vår diskussion enbart om AIDS skulle vara ett stort problem i den judiska eller muslimska gemenskapen i Finland (vilket åtminstone inte jag tror), eller om folk i Finland aldrig skulle lära sig använda tvål och vatten. I Afrika sker ingreppet dessutom på vuxna män, inte på försvarslösa spädbarn. Så hela den här argumentationsfåran kan vi utan vidare avfärda.
  2. Det kulturella: Omskärelse har skett sedan urminnes tider och är påbjudet av Gud. Att kritisera det är i själva verket dolt judehat, förföljelse, eller åtminstone hatprat. Svar: Det här argumentet har inte validitet eftersom det inte bemöter själva sakfrågan, utan endast strävar till att svartmåla kritikern eller kritikerns avsikter. Inga traditioner (varken religiösa eller icke-religiösa) kan förstås ställas utanför kritik, och åldern på dem spelar faktiskt ingen roll. Använder vi sådan argumentation går samhället aldrig framåt.

I debatten gjorde jag först klart att jag inte hör till gruppen som kräver ny lagstiftning. Jag anser nämligen att lagstiftning överlag skall vara entydig och klar. Nya lagar behövs ej, eftersom det naturligtvis redan nu är olagligt att gå och skära i spädbarns könsorgan.Skulle jag göra det (eller beställa ingreppet av en utomstående), skulle det förstås klassas som den misshandel det är – jag hör nämligen inte till ett judiskt eller muslimskt samfund.

Samtidigt är jag övertygad att att en ny lag inte skulle ha någon verkan. Religiös omskärelse skulle fortsätta precis som förr. Proceduren har inte försvunnit trots FN-konventionen om barnets rättigheter (som även Finland ratificerat), där man bland annat slår fast: ”Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.”[…] ”Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling.”

I min andra insändare skrev jag följdaktligen att vi har ett läge i Finland där olika medborgargrupper behandlas olika av lagen; myndigheterna ser helt enkelt mellan fingrarna när det gäller religiös omskärelse. På detta fick jag ett svar där man lite näsvist påstod att jag ställt mig ovanför lagen själv, eller åtminstone Högsta Domstolens beslut från 2008 (som kom efter att en muslimsk mor åtalats för misshandel efter en omskärelse). Beslutet slår nämligen fast att religiös omskärelse är helt okej.

Jag är förstås mycket medveten om HD:s kuriösa beslut, som i själva verket bara stöder mitt påstående: det som för alla andra medborgare naturligtvis är straffbart (att skära i försvarslösa barns könsorgan) är inte det, ifall man råkar höra till en handfull religiösa samfund.

Högsta domstolens text är kuriös av många skäl. I insändaröversättningen beskrivs beslutet så här: ”åtgärden kan bedömas ha positiv betydelse för pojken själv och hans identitetsutveckling”. Vem som kommit fram till detta luddiga ”kan bedömas” säger man inte – det handlar förstås om en översättning av en finsk passivsats, och de passusarna låter ofta ”myndigare” och bättre på finska: ”voidaan arvioida”.

Främst har jag alltid undrat över hur det hela sedan i praktiken skulle kunna gå till. Föregås kommande religionsutövningar i vuxnare ålder av en titt i brallorna med påföljande gemenskapskänsla? Och även om man inte tittar, medverkar faktiskt vetskapen om detta (i vanligt umgänge) osynliga ingrepp faktiskt till ”förankring i pojkens religiösa och sociala samfund”?

Nästa kuriositet gäller HD:s bedömning att allt är ok ifall ingreppet sker ”medicinskt adekvat”. Vad som är ”medicinskt adekvat” och vem som borde avgöra det sägs inte. Men kanske det var just detta juridiska dilemma som för något år sedan ledde till det absurda laginitiativet om att religiös omskärelse enbart borde få utföras av läkare – något som förstås Finska läkarförbundet skarpt tog avstånd ifrån, eftersom läkare helst inte vill vara aktörer i religiösa riter. Redan läkareden förpliktigar (förstås) läkarna till att enbart syssla med vetenskap, och medicinska ingrepp.

HD:s beslut bör alltså ses (och ordvalen avslöjar det) som en ”nödvändighet”, ett sätt att normalisera rådande praxis (att se mellan fingrarna). Fallet påminner om situationen där medlemmarna i ett enda religiöst samfund (Jehovas vittnen) är befriade från den allmänna finska värnplikten, eftersom man annars skulle ha en massa ”åsiktsfångar” på halsen, då Jehovas vittnen inte heller vill göra civiltjänst (här kan vi också börja diskutera varför kvinnor och män behandlas ojämlikt gällande denna allmänna värnplikt).

Myndigheterna vill alltså inte ha en ful situation där flera personer ur den judiska eller muslimska församlingen årligen och rutinmässigt åtalas för misshandel – därav HD:s beslut. Praktiskt och bra, men lite brydsamt eftersom olika medborgargrupper därmed behandlas olikt inför lagen. Eller egentligen: att vi har olika juridisk praxis för olika medborgargrupper. Visst: i många fall kan det vara motiverat att särbehandla minoriteter, även lagstiftningsvägen – men det skall vara s.k. positiv särbehandling, tycker jag, inte handla om riter som inbegriper knivar och könsorgan.

Själv anser jag alltså att det kanske i fall som dessa vore ärligare att ha en enda entydig lag (misshandel är misshandel) – och så väljer man då att selektivt se mellan fingrarna, utan att krångla till det med ny lagstiftning, som egentligen inte gör någonting tydligare. Lagstiftar man mot religös omskärelse måste man ganska fort även börja definiera vad som egentligen är religion, och vad annat som kan tänkas vara tillåtet eller förbjudet om man tillhör den eller den församlingen eller sekten. Till exempel är lagen entydig när det gäller att slå barn,  men ändå står det i Bibeln att det är okej att aga.

Tänker man efter ordentligt så märker man alltså att det inte går att lagstifta om religiösa uppfattningar och traditioner. Laginitiativen måste vi därför tolka som välvilliga människors försök att belysa hur arkaiska och irrationella många religiösa uppfattningar och föreställningar är.

Till sist: i slutändan av den aktuella debatten började det åter dyka upp insändare undertecknade av kvinnor, där grundidén var att omskärelse är ett så litet ingrepp, att hela debatten är onödig och överdriven. (Förra debattgången var det även en kvinnlig insändarskribent som i slutdebatten ville diskutera Jesus Kristus omskärda schlong som en förmildrande omständighet – vilket jag dock avböjde.)

Jag blir alltid lite mystifierad av de här texterna. Jag frågar mig: hur har de här kvinnorna avgjort vad som är ett ”litet” ingrepp på detta, ändå rätt så känsliga område på kroppen. Var skulle gränsen för dessa kvinnor gå? En öronsnibb? Ett lillfinger? Varför denna nedsättande, förminskande attityd i en fråga som alldeles tydligt engagerar på allvar?

Motiven bakom denna sorts insändare har jag alltså svårt att få grepp om. Men hela ingreppet måste ju ursprungligen (och troligen även idag) ha att göra med vår stora upptagenhet gällande vår mänskliga sexualitet. Kanske svaren kan sökas där.

En tanke kring ”Omskärelsedebatten fick åter fart

  1. Onödiga operationer är alltid fel oavsett man har råd eller inte! Att styggelsen alltid sker dold & inte visas för utomstående visar på brottets kraft.

Kommentarer är stängda.